Till startsida

Ett samarbete mellan Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, Linnéuniversitetet och Sveriges lantbruksuniversitet.

Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Östersjöns isutbredning

Östersjön är alltid åtminstone delvis isbelagt under vintern, i vart fall i Bottenviken och skärgårdarna. Normalt börjar issäsongen i december och avslutas i maj.

Normala vintrar sträcker sig isen från bottenviken ner strax söder om Åland över till Baltikums kust. Under mycket svåra vintrar kan issäsongen påbörjas redan i november och hålla i sig fram till juni. Vid sådana tillfällen kan hela Östersjön, Kattegatt och delar av Skagerrak vara istäckta. Senaste det skedde var 1987. Vid extremt milda vintrar bildas is endast i Bottenviken, vilket inträffade 1989 och 2008.

Isens utbredning är ett mått på isvinterns svårighetsgrad. Det finns fem klasser: extremt mild, mild, normal, svår, extremt svår. Hur mycket is som kan bildas på Östersjön är nära knutet till vindförhållanden och lufttemperatur både under och före issäsongen. Om hösten har varit varm finns det mycket varmvatten kvar i Östersjön, vilket försenar issäsongen. En mild vinter stimulerar inte heller tillväxt av is. Blåser vinden från syd eller väst trycks isen ihop mot kusterna, vilket gör den mer kompakt minskar utbredning. Ofta är också sydvästliga vindar förbundna med milda lufttemperaturer. 

Ungefärlig isutbredning i Östersjön vid olika isklassningar av vintrarna.

I Östersjön har isutbredningen systematiskt observerats åtminstone sedan mitten av 1800-talet då fartygsskepp placerades ut runt om i farvattnen. Från 1900-talets mitt började flygövervakning användas för att göra bättre isprognoser. Senare togs det även hjälp av satelliter. Notiser om isen har dock gjorts under lång tid. En rekonstruktion baserad på dagböcker, tidskrifter, loggböcker och annat material har gjorts och täcker perioden från 1720 fram till idag. Även om viss osäkerhet finns innan 1900-talet används denna rekonstruktion ofta som en tidsserie för att illustrera maximala isutbredningen i Östersjön. Denna serie är mycket värdefull i arbetet att förstå klimatförändringar i regionen.

Det är tydligt att antalet extremt svåra isvintrar minskat sedan 1950-talet och att flera milda vintrar ägt rum. Vintern 2008 såg den minsta isutbredningen någonsin med endast 49000 kvadratkilometer, motsvarande en yta av Bottenviken. Extremt svåra vintrar har förekommit flera gånger, men sedan 1942 har inga isvintrar uppnått 420000 kvadratkilometer, vilket är den största arean isen kan anta i Östersjön. Om detta beror på förbättrade observationsmetoder eller reella förändringar i isens utbredning är svårt att veta. Nedgången i medelutbredning de senare åren är förmodligen däremot ett tecken på en underliggande klimatförändring mot mildare vintrar.

Maximala isutbredningen i Östersjön mellan vintrarna 1719/1720 och 2010/2011. Isvintrarnas svårighet indikeras med färger där mörkröd är extrem lindrig, ljusröd är lindrig, grön är normal, ljusblå är svår och mörkblå är extremt svår. Den svarta linjen visar ett utjämnat medelvärde för tio år.

Vintrarna 2009/10 och 2010/11 var mycket långa, men de var inte ovanligt kalla. Det märks också på isutbredningen. Vintern 2009/10 var normal medan 2010/11 var svår.

Källor:

SMHI:s istjänst

Finska istjänsten hos Meteorologiska Institutet

Isdata publicerat i: Seinä A, Palosuo E (1996) The classification of the maximum annual extent of ice cover in the Baltic Sea 1720–1995. MERI 27, 79–91.

Sidansvarig: Tina Johansen|Sidan uppdaterades: 2016-10-28
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?