Till startsida

Ett samarbete mellan Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet, Linnéuniversitetet och Sveriges lantbruksuniversitet.

Webbkarta
Till innehåll Läs mer om hur kakor används på gu.se

Syrebrist

Östersjön är svårt drabbat av syrebrist, eller som det också kallas, hypoxi. Syrebrist uppstår när syrekoncentrationen i vattnet understiger 2 ml syrgas per liter, vilket motsvarar cirka 90 μmol syrgas per kubikmeter. Högre organismer, så som fiskar och kräftdjur, klarar inte av så låga syrekoncentrationer utan flyr för att inte kvävas.

Syrebristen är ett symptom på tre saker:

1. Dåligt utbyte med Nordsjön. Inflödena till Östersjön är för få och för små för att räcka till för att ersätta den syrekonsumtion som sker i djupvattnet. Utbytena med Nordsjön har blivit sämre med åren. Sedan slutet av 1970-talet har endast tre större inflöden skett, alla med tio års mellanrum. Ett inflöde räcker till att syresätta Östersjöns vatten i ett fåtal år, inte ett årtionde. Varför färre inflöden skett är okänt.

2. Dåligt utbyte med ytvattnet. Saltsprångskiktet på 60 meters djup hindrar syre att blandas ner i djupvattnet. Om mycket färskvatten tillförs Östersjön via nederbörd och flodavrinning kan saltsprångskiktet sakta erodera djupare, vilket syresätter större områden. Så skedde i mitten av 1990-talet då det generellt regnade mer och blåste fler stormar under vinterhalvåret.

3. Hög biologisk produktion på grund av övergödning. Algblomningar är vanligt förekommande och när de dör sjunker de ner till botten där de bryts ner i syreförbrukande processer. Mindre syre, om något, finns därefter kvar, vilket leder till att sedimenten släpper ifrån sig fosfor. Mer fosfor i vattnet tillsammans med tillförda näringsämnen från land leder till ytterligare blomningar.

Sedan sekelskiftet 1999/2000 har totala arean syrefattiga och syrefria bottnar varit relativt konstant. De breder sig över cirka 30 procent av Egentliga Östersjöns, inklusive Finska viken och Rigabukten, bottenyta. Av detta utgör de syrefria bottnarna omkring en sjättedel av Egentliga Östersjöns botten.

Utbredning av syrefattiga bottnar i Östersjön. Hela stapeln visar ytan för både syrefria och syrefattiga bottnar mellan 1960 och 2012. Den röda delen visar syrefattig andel och den svarta visar syrefri andel.

Östersjön är, på grund av sin starka saltskiktning delvis naturligt syrefattigt i de djupaste hålorna. I sedimentkärnor har man kunnat uttyda att syrebrist varit vanligt förekommande i åtminstone 8000 år. Tidigare uppstod syrebristen i samband med stora saltvattensinflöden och klimatförändringar. I takt med att människan börjat bruka jorden mer intensivt, framförallt sedan konstgödsel började spridas på åkrarna i mitten av 1900-talet, har syresituationen kraftigt förvärrats. Idag är tillståndet mer eller mindre kroniskt i hela Egentliga Östersjön. Dessutom påverkas kustnära vatten i regel negativt av låga syrekoncentrationer i Östersjön. Syrebrist har därför blivit allt vanligare även inne i våra skärgårdar, något som inte observerats tidigare.

Källa:

SMHIs syrgaskartering i Östersjön 2012: Oxygen Survey in the Baltic Sea 2012 - Extent of Anoxia and Hypoxia, 1960-2012.

Sidansvarig: Tina Johansen|Sidan uppdaterades: 2016-10-28
Dela:

På Göteborgs universitet använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor.  Vad är kakor?