I kombination med hållbar avkastning borde fisket styras av principen ”maximalt uppfångande av koldioxid”. Det föreslår forskare vid bland annat Göteborgs universitet och Havsmiljöinstitutet.
Förvaltningen av fiskbestånd sker genom politiskt beslutad reglering om bland annat hur mycket fisk som får fångas och med vilka redskap och i vilka områden fiske får bedrivas. Målet är ett hållbart fiske. I en nyligen publicerad artikel föreslår en grupp forskare en klimatreform inom den internationella fiskeförvaltningen. Det handlar särskilt om att gynna en ökning av alla levande organismer i havet, så kallad marin biomassa, att förbjuda bottentrålning i havsområden med stora lager av kol, begränsa fisket av vissa arter och spara stora individer i fiskpopulationer. Genom dessa insatser skulle fiskeförvaltningen kunna gå i bräschen och bidra till att värna havets viktiga roll i att dämpa klimatförändringen. Något som enligt forskarna inte är möjligt under dagens regelverk, där utgångspunkten är att fånga så mycket fisk som möjligt utan att beståndet minskar, så kallad Maximum sustainable yield, MSY.
– Huvudfokus ligger idag på största möjliga konsumtion. En MSY-baserad förvaltning ställer inga krav på att hänsyn tas till de marina ekosystemtjänsterna, alltså det havet och marina arter gör som bidrar till att förbättra människans livsmiljö. Detta gör dagens förvaltning oförmögen att värna havets nyckelroll i bindandet av koldioxid, säger Niels Krabbe, forskare i internationell rätt med särskild inriktning mot reglering av biodiversitet, klimat och naturresurser, vid Göteborgs universitet.
Att bevara och skydda världens naturliga kolsänkor är en av de viktigaste åtgärderna vi har för att motverka klimatförändringar. Havsbottnarna är just sådana värdefulla kolsänkor, med förmågan att binda ungefär en tredjedel av världens koldioxidutsläpp. Koldioxid från atmosfären fångas upp av världshaven i en process som kallas den biologiska pumpen, där fotosyntesen hos framför allt fytoplankton förbrukar koldioxid med syre som biprodukt. Fytoplankton äts av zooplankton, som i sin tur slukas av andra djur. När organismerna dör tar de med sig koldioxiden ner till havsbottnen där den lagras som organiskt kol.
− Den biologiska pumpens fulla kapacitet är något vi bara är i början av att förstå och processen fungerar till stor del genom de ekosystemtjänster fisk erbjuder – arter som idag till stor del står under MSY-baserad förvaltning, säger Niels Krabbe.
Vid trålning frigörs kol från bottensedimenten. Det bidrar till klimatförändringen och påverkar de marina ekosystemen, och därmed livsmedelsproduktionen, negativt. Om regelverket som styr internationellt fiske i stället skulle se till hur havet kan binda största möjliga mängd koldioxid, och därtill väga in de marina arternas klimattjänster, skulle flera av FN:s hållbarhetsmål främjas. Som till exempel bevarandet av biologisk mångfald och i förlängningen en hållbar fiskproduktion.
– Att till fullo ta hänsyn till de ekosystemtjänster som människan har nytta av skulle kräva en begränsning av fiske på de arter och individer som idag är kommersiellt värdefulla. Vad vi föreslår är därför en stor utmaning, eftersom det går emot traditionellt och etablerat regelverk, säger Niels Krabbe.
Författare till artikeln:
Niels Krabbe, Göteborgs universitet, David Langlet, Uppsala universitet, Andrea Belgrano, Havsmiljöinstitutet/Sveriges lantbruksuniversitet, Sebastian Villasante, University of Santiago de Compostela
Titel: Reforming International Fisheries Law Can Increase Blue Carbon Sequestration
Kontakt: Niels Krabbe, forskare i internationell rätt med särskild inriktning mot reglering av biodiversitet, klimat och naturresurser vid Göteborgs universitet, telefon: 070–437 3139, e-post: niels.krabbe@law.gu.se
