Fokus för dagen var att diskutera om Sverige utnyttjar det utrymme som finns för att effektivt skydda och bevara marina resurser och ekosystem. Två olika sakområden behandlades; fiske och utsläpp av giftigt skrubbervatten från fartyg – havsmiljöfrågor som är starkt reglerade av internationell och EU-rätt.
David Langlet, professor i miljörätt vid Uppsala universitet ledde seminariet som inleddes med fyra presentationer och avslutades med en gemensam diskussion.
Anna Christiernsson, docent och lektor i miljörätt vid Stockholms universitet, inedde med att presentera sin syn på vad Sverige vill respektive kan göra i form av begränsningar för var trålfiske får bedrivas genom nationell fiskeförvaltning. Christiernsson tolkar Sveriges vilja utifrån den havsmiljöproposition som regeringen lade fram under 2024 och som beslutats av riksdagen. Även om EU:s fiskepolitik sätter ramar för Sveriges agerande finns det relativt långtgående möjligheter att fatta nationella beslut, åtminstone avseende territorialhavet. (se mer detaljer och slutsatser i Anna Christiernssons presentation).
Madeleine Lundin och Vesa Tschernij från Marint Centrum i Simrishamn driver ett treårigt Formas-projekt om framtidens fiskehamn och den fiskeförvaltning som behövs. Det befintliga förvaltningssystemet för pelagiskt fiske (avser sill, skarpsill och strömming) löper till 2029 och det är dags att förbereda sig på vad som bör hända efter det. Fiskbestånden är låga och över 90 procent av fångsterna från Sverige går till fiskmjölsproduktion.
Simrishamn är ett av få områden med regionalt livsmedelsfiske där man fiskar färsk fisk och gör dagsturer, vilket kräver att det finns fisk i närmiljön. Livsmedelsförsörjning och beredskap är viktigt och ger värde. Systemet med en regionalkvot är skälet till att fisket i Simrishamn har överlevt. Det behöver skapas ett system som löser befintliga problem och fiskbestånden behöver stärkas. (se mer i presentation).
Anna Lunde Hermansson, doktor i maritim miljövetenskap, Chalmers, redogjorde över hur skrubbrar har införts för att reducera svavelutsläppen till luft i syfte att tillåta fartyg fortsätta använda högsvavligt och billigare bränsle (HFO), istället för att byta till mer miljövänligt bränsle. Omkring 5 000 fartyg använder skrubber globalt och de ger utsläpp till havet av vätska med lågt pH, metaller och farliga ämnen. (se mer detaljer i Annas presentation). Det rör sig om hundratals giftiga ämnen, även i den mest utspädda koncentration som testats i sjöborre, mussla, kräftdjur och alger.
Analys har även gjorts ur det ekonomiska perspektivet och visar att utsläppen innebär stora skadekostnader för samhället. Parallellt finns studier som visar att fartyg som investerat i att installera skrubber gjort ett betydande överskott, genom att använda billigt bränsle som belastar havsmiljön.
Anna Lunde Hermansson och hennes kollegor har tagit fram information till beslutsfattare och Sverige har nu ett förslag om förbud i territorialhavet. Det finns även initiativ på regional nivå inom Helcom och Ospar
Niels Krabbe, postdoktor i internationell rätt med inriktning mot marin förvaltning, Göteborgs universitet, gav ett rättsligt perspektiv på Sveriges handlingsutrymme. IMO har en särskild vägledning för skrubbrar, men många stater har varit mer tillåtande vilket också har kritiserats. De som beviljar licenser och certifierar teknologin har inte följt UNCLOS, utan kan anses agera i strid med Sveriges folkrättsliga skyldigheter. UNCLOS, "United Nations Convention on the Law of the Sea," eller på svenska: "Förenta nationernas havsrättskonvention", är ett internationellt avtal som reglerar nationers rättigheter och skyldigheter avseende användning av världens hav. Niels Krabbe redogjorde för ett antal artiklar i konventionen och gav sin syn på vad de innebär för Sverige, såväl för licensiering vid produktion av skrubbrar, som för att tillåta användning. Han drog slutsatsen att det svenska regeringsförslaget om att förbjuda utsläpp i territorialhavet är för begränsat. Sverige behöver agera mer. (Se mer i Niels Krabbes presentation).
Diskussion
Utöver mer detaljerade frågor drogs en gemensam slutsats, nämligen att det förefaller finnas en trend att fler är intresserade av ett nationellt handlande från Sveriges sida. Det kan bero på att kunskapen om havsmiljöproblemen ökat hos politiker och att läget med fiskbestånden är akut. Miljömålsberedningens betänkande Havet och människan (SOU 2020:83) har medfört ett stort kunskapslyft och det har också gett möjlighet för kommuner, akademi och andra att hålla frågorna vid liv. NGO:er har drivit juridiska frågor och överklagat kvoter och EU har utövat påtryckning. Det finns en ökad förståelse av värdet av ett välmående hav.
Presentationer för nedladdning
