En näring i nationens tjänst - utveckling av fisket och fiskeriförvaltningen i Sverige

Fiskenäringen är och har varit en viktig areell näring ur försörjningssynpunkt om än inte ur snäv ekonomisk synvinkel på samma sätt som jord- och skogsbruk. Det som särskiljer jord- och skogsbruket från fisket är dessa näringars starka förankring i äganderätt i någon form: markinnehav, arrenderätt eller annan exklusiv förfoganderätt till marken. Fisket, särskilt havsfisket, har däremot haft en fri förfoganderätt till fiskbestånden.

Den fria förfoganderätten har lett till att man ibland har talat om ”allmänningens tragedi”, vilket kanske snarare ska ses som det ”fria tillträdets tragedi.” Fisketrycket på bestånden har genom den fria
tillgängligheten ökat helt i enlighet med den internationella expertisens förutsägelser, då minskningen av fiskeflottans storlek inte har skett i samma takt som fångsttekniken har förbättrats. Utvecklingen har lett till överuttag från fiskbestånden och förhindrat att de kunnat återhämta sig. Detta har medfört att behovet av nya förvaltningsmetoder och förfinad kunskap har accentuerats, samtidigt som avkastningen från fiskenäringen blivit allt mindre.

Fisket är alltså en verksamhet som i grunden skiljer sig från näringar som bygger på äganderätt. Det är också därför ett riktat stöd till fiskenäringen ofta misslyckas med att nå sitt syfte; stödet minskar infiskningskostna-derna och slutresultatet blir att bestånden försvagas. I längden ger det än sämre förutsättningar för fiskerinäringen och gör det svårare att anpassa fisket till beståndens reella biologiska produktionskapacitet.

Det finns således goda skäl till att undersöka fiskets och fiskeri-förvaltningens framväxt i Sverige i ett historiskt perspektiv. Rapportens syfte är att visa både på förvaltningens betydelse och dess dilemma: att samtidigt främja och bevara en näring som saknar territoriell äganderätt.