Kan draggning efter förlorade fiskeredskap tillåtas i skyddade områden?

Fiskeredskap som blivit kvar i havet kan fortsätta att fiska under lång tid. Detta så kallade spökfiske utgör ett hot mot fiskar, marina fåglar och däggdjur. Redskapen, som dessutom riskerar att skada bottenlevande växter och djur, utgör i dag en stor del av det marina skräpet. Åtgärder för att lokalisera och plocka upp förlorade fiskeredskap har pågått under några år i Sverige, främst genom projekt som beviljats stöd genom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) och lokala vattenvårdsprojekt (LOVA).

Lokalisering och upptag av dessa redskap har framför allt skett genom draggning eller dykning. Draggning används företrädesvis på mjukbotten genom att en eller flera seriekopplade draggar av varierande utseende och tyngd släpas på eller strax ovanför bottnen efter ett fartyg som framförs i låg hastighet. Draggen är vanligtvis några decimeter lång med flera korta framåtriktade centimetertjocka spetsar där linor och fiskeredskap kan fastna. I Sverige har man i de flesta fall använt relativt lätta draggar med en vikt mellan 2 och 20 kg. Draggning förekommer även på hårdbotten, men i denna och andra liknande, ofta komplexa miljöer, används relativt ofta dykare i stället.

Havsmiljöinstitutet har på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten granskat och sammanställt metoder och erfarenheter från tidigare projekt som haft stöd från EHFF och LOVA, och en bedömning har gjorts om huruvida den typ av draggning som genomförs efter förlorade fiskredskap i Sverige riskerar att skada bottenlevande arter och habitat i Östersjön respektive Västerhavet. En vägledning har tagits fram som kan fungera som ett stöd vid handläggning av ärenden som berör draggning efter förlorade fiskeredskap.

Vår bedömning är att draggning kan tillåtas i svenska havsområden under förutsättning att man använder metoder som beskrivs i rapporten och att man helt undviker draggning i vissa habitat, så som maerlbottnar och korallområden, samt att man draggar med vissa förbehåll i andra specifika habitat, som till exempel ålgräsängar och hästmusselbankar. Vi menar också att draggning ska kunna tillåtas i marina skyddade områden, som exempelvis nationalparker och Natura 2000-områden. I dessa områden kan draggning ses som en skötselåtgärd, då upptag och bortförande av fiskeredskap kan höja bevarandestatusen och vara positivt för den biologiska mångfalden i ett område genom att man både minskar ett oavsiktligt utfiskande och skyddar känsliga strukturer mot slitage, samt rensar området på marint skräp.