Spökfiskets påverkan på fiskeresursen

Andelen fiskenät som förloras årligen har, globalt, skattats till att i genomsnitt vara 5,7 % av de använda näten (mellan 0 och 79,8 % beroende på studie och område) och andelen förlorade burar har skattats till att i genomsnitt vara 8,6 % (mellan 0 och 88 %, beroende på studie och område). Även om variationen i förluster med andra ord är stor för bägge typer av redskap finns det, i de fiskeområden där det förloras redskap, en betydande risk för att spökfiskande redskap kan bidra till ett ”dolt” uttag från fisk- och skaldjursbestånden. Det skulle i sin tur kunna leda till att man underskattar fiskets totala uttag, och därmed riskerar uttaget att överskrida gällande fångstkvoter samt gränserna för ett hållbart uttag.

Det är således viktigt, utifrån målen om hållbart fiske och livskraftiga bestånd, att få en uppfattning av storleken på spökfiskets uttag inom de olika bestånden för att på så sätt få en korrekt bild av artens beståndsutveckling, samt vilka fångstuttag som kan rekommenderas när man tar spökfiskets uttag i beaktande. De olika redskapens kapacitet till spökfiske (fiskelivstid och fångstmängd) och deras miljöpåverkan skulle också kunna påverka vilka redskap som rekommenderas inom ett visst fiske (ex. trålning eller garnfiske), samt vilken design på redskapen som bör användas (till exempel biologiskt nedbrytbara nät, och biologiskt nedbrytbar garntråd (”spöktråd”) vid burfiske.

Förutom kunskap och förståelse kring spökfiskets omfattning är det för förvaltningen också ytterst betydelsefullt med kunskap kring hur kostnadseffektiva eventuella åtgärder mot spökfisket är. I både Sverige och många andra länder är den viktigaste åtgärden mot spökfiske, när redskapen väl tappats, att dragga efter dem. Det är därför viktigt ur ett förvaltningsperspektiv att få en bättre förståelse av huruvida draggning är ett kostnadseffektivt sätt att motverka spökfiskets effekter.